Älskar att älska… del två

God onsdag,
gårdagens inlägg flöt iväg och blev inte vad jag hade tänkt från början. Idag har jag samma inriktning som igår och vi får se om jag lyckas fullfölja det idag eller om det blir som igår.

Att älska att älska att göra något var min icke kliniska och helt ovetenskapliga definition på passion och ju mer jag har tänkt på den sedan igår, så blir den bättre och bättre.

I de flesta relationer finns det inslag av att man måste leverera i olika former och i olika mått, men att leverera är en väsentlig del av relationen. Leveransen kan vara närvaro och närhet, ett lyssnande öra eller en tröstande mun, stämningsfull musik eller kittlande poesi, rådgivande ord eller utlämnande texter etc etc. Leveransen är väsentlig och även om det låter väldigt kliniskt, så kanske vi borde ha modet att oftare fråga vår relationspartner "Vad vill Du/förväntar Du dig att jag levererar just nu?".

Jag tror att många mer lyckliga och fler framgångsrika stunder skulle få upplevas om vi har detta mod. Jag garanterar att färre missförstånd skulle uppstå och som bekant äro så är missförstånd det främsta skälet till konflikter. Missförstånd och konfrontationsrädsla är grundelementen till en konflikt. Jag repriserade mig för några dagar sedan om detta och om just konfrontationsrädsla planerar jag ett inlägg inom kort.

Byt ut ordet leverans mot ordet bidrag istället, så känns det kanske lite mindre affärsmässigt. Mina kollegor och jag predikar begreppet bidraga och att vi måste våga prata mer om vad vi kan bidra med i våra relationer - hemma och på arbetsplatsen. Det kommer snart ett inlägg om detta också.

Under de flesta av mina levnadsår har jag mer eller mindre syrligt fått höra att jag har inte några spärrar. Under många år tog jag väldigt illa vid mig - jag insåg att de tyckte att jag var för mycket och jag ville så väldigt gärna passa in. Trots att jag redan då tyckte att mina upptåg, mina ordlekar och min naiva rättframhet var både roliga och förlösande, så var det extremt känsligt för mig att inte passa in.

Visst är det så att jag fortfarande idag ibland kan känna ledsamhet över liknande kommentarer, men idag mer på grund av att jag inte förstår att vi inte låter medmänniskor vara som de vill vara. Det är väl i den känslan att få lov att vara sig själv - tillåten av både sig själv och av omvärlden - som passionen kan födas. Modet att släppa spärrarna och ge sig hän… Idag blir jag främst glad när min "spärrlöshet" kommenteras och jag brukar med världens soligaste leende utbrista " Tack, tack för komplimangen och tack för att Du har uppmärksammat mitt mod". Motpartens ansiktsuttryck skulle kunna ställas ut på Vårsalongen på Valdemarsudde.

Trots denna passionerade eufori skall Du veta att det finns på tok för många spärrar kvar hos mig…

Allt vi gör är inte kul, men även sådana saker måste göras och gör vi det passionerat blir vi effektivare, kvaliteten på resultatet blir mycket högre och vi har rackarns mycket roligare under tiden. Det märker  vår omvärld och passion smittar av sig - det mest smittsamma och energigivande som finns är passion.

Du som har sett mig på scen vet att jag passionerat älskar det och oavsett budskapet för dagen så är just min energi och passion det brukar kommenteras efteråt.

Så ge Dig hän idag trots att Pingsten är förbi, ta fasta på vad Du älskar att göra och kasta Dig passionerat handlöst över det och ta till vara på Dina möjligheter…

Göran R