Livet kan vara skrynkligt…

Igår kväll blev jag, på ett av ortens vattenhål, uppmanad av en god vän att skriva oftare. Fylld av energi av denna inspirerande uppmaning - tack Roger Hilmersson - tänker jag skriva av mig idag. Få ur mig något som har påverkat mig i flera år.

Det är inte bara vännen Roger som de senaste dagarna har påverkat mig att skriva utan också en gammal skolkamrat från Malmö, Mikael Jacobsson, som på sin fb-sida öppet och generöst berättade om sin psykosociala ohälsa och hur det har påverkat honom och familjen. I hans inlägg delade Mikael en krönika i Ab av Bosse Löthén, som i sin tur trädde fram och erkände att han var "väninnan" i Ann Heberleins krönika "En tyst katastrof"  i Sydsvenskan någon vecka innan.

Kontentan av detta är att jag nu skriver om en annan sann historia, som jag fick vara en del av för några år sedan. Den handlar inte om mig och min två depressioner och alla de efterverkningar de har givit - det brukar jag "predika" om i mina föreläsningar - utan det handlar faktiskt om någon annan…

Jag var tidigare ordförande i Företagarna Stenungsund & Tjörn och i den rollen får man ibland telefonsamtal från medlemmar. Sent en vardagskväll blev jag uppringd av en man som började gråta när han berättade sin historia. Han är företagare och har några entreprenadmaskiner som han kör på olika entreprenader. Hans fru som är sjuksköterska hade drabbats av cancer och var vid tillfället mycket dålig och hade varit så en lång tid innan detta samtal. Han fick mer och mer ta över hela ansvaret för de två små barnen och den sjuka hustrun och hans insatser i företaget blev lidande. Han fick åka hem för att Vabba, ta hand om frun etc och hans maskiner stod ofta stilla och hans uppdrag drogs tillbaka och blev färre och färre. Han försökte rädda det genom att hyra in förare, med konsekvensen att hans marginaler minskade avsevärt. Ett ekorrhjul som han inte lyckades att ta sig ur och känslan av att inte räcka till började sprida sig i hans själ.

Känslan av otillräcklighet är den främsta orsaken till vi drabbas av psykosocial ohälsa!

Varför har många av oss - det gäller inte längre bara män - så svårt att be om hjälp?

Vår företagare drabbades av en utmattningsdepression och tog mod till sig och gick till den lokala Vårdcentralen. Distriktsläkaren/allmänläkaren skrev i sedvanlig ordning ut psykofarmaka, men ville inte sjukskriva honom. "Det finns risk att sociala blandar sig i om båda föräldrarna är sjukskrivna och de kanske tar barnen ifrån er under en period". Vår vän företagaren ville inte bli sjukskriven och blev helt övertygad om att inte bli det efter denna information.

Psykosocial ohälsa har varit ett hett ämne under många år, i takt med att sjukskrivningarna ökar dramatiskt. Hur svårt kan det vara att som Allmänläkare förkovra sig lite mer inom ämnet?

Hur rackarns är man funtad som medmänniska när man uttalar sig så?

Hustrun började återhämta sig efter de tuffa behandlingarna och han kände sig lite bättre. Han kunde också genomföra några små uppdrag för att inte helt tappa sin position på marknaden. Han hade dessbättre sparade pengar att ta av under lång tid, men till slut kom det som ingen av oss vill skall hända - det knackar på dörren en kväll. Utanför dörren står en trevlig man, lämnar över ett kuvert och ber honom signera. Brevet var ett krav från Vattenfall om att han hade 21 dagar på sig betala de drygt 18.000,- han var skyldiga dem för elen till familjens hus och tillhörande garage. Om inte pengarna fanns framme inom de 21 dagarna skulle elen stängas av, naturligtvis med förödande konsekvenser för familjen - ingen värme, ingen matlagning, tvätt etc.

Då resurserna hade sinat och han var för stolt att be någon familjemedlem, vän eller uppdragsgivare om hjälp tog han efter några nätters sömnlöshet modet till sig och bokade en tid med en socialsekreterare i sin kommun. Han berättade sin historia och bad om ett lån tills allt hade ordnat upp sig. Under samtalet ombads han att lämna in ett stort antal sammanställningar, "bevis" etc om familjens ekonomi, fruns sjukdom, företagets ekonomi och företagets möjligheter. Han upplevde att det var mer komplicerat att låna 20.000,- till elen än det vara att låna miljoner hos den lokala sparbanken för familjens hus och företagets investeringar. Den efterföljande veckan fick han göra ytterligare kompletteringar och fem dagar före elens hotande avstängning var det dags för återbesök. Något lån kunde han inte få, men det fanns möjligheter till socialt "stöd". Motkravet var dock att han avvecklade sin verksamhet inom tre månader… Ja, ni läste rätt!

När han ringde mig var det två dagar kvar, men vi löste pengarna genom en annan medlem som är mycket stadd i kassan och som var beredd att sträcka ut en hjälpande hand. Fantastiskt!

Ännu mer glädjande är att hustrun snart börjar arbeta igen och mår mycket bättre. Företaget är up-and-running igen och han har numera en anställd förare. För sin egen del har han gått i samtal hos mig utan debitering - det var det jag kunde bidra med. 

Det finns mycket i denna historia och även i Bosse Löthéns som jag personligen känner igen - känslan av att inte räcka till är oerhört dränerande…

Efter detta tog jag kontakt med de sociala myndigheterna i min egen kommun och i angränsande kommuner för att kolla om de bar samma uppfattning och de gjorde dem. Jag orkade vid den tiden inte driva detta genom Företagarna utan lät det bara i frustration falla… det kanske är dags nu?

Det är tragikomiskt hur regeringspartierna - jag har själv röstat dit dem två gånger om - vill hjälpa oss småföretagare på alla möjliga sätt. Det viktigaste enligt mig är att skapa ett hållbart och juste skyddsnät för oss då de skrynkliga dagarna eventuellt kommer.

Tänk om en socialsekreterare sade till en olycklig sökande att han eller hon måste säga upp sig från arbetet för att kunna få hjälp? Vad skulle hända då? Vad skulle Ab då skriva?

Tack Roger, Mikael, Bosse och Ann för inspirationen. Nu kanske det är dags att skriva om att A-kassan uteblir om man har ett litet garageföretag vid sidan om sin anställning - trots att man betalt sin avgift i många år… Det drabbade en mycket kär och närstående person.

Nu är det lördag förmiddag och jag skall ägna dagen åt familjen - går inte att värdera…

Njut av dagen trots regn och höstrusk och glöm inte av att det är du som väljer hur din dag skall bli - inte någon torftig allmänläkare eller en icke empatisk socialsekreterare.

Göran R

Goda medmänniskor…

Det är skönt att ha medmänniskor och goda sådana. Idag har jag återigen fått uppleva det.

Sitter nu på mitt hotellrum utanför Knivsta och skall snart tvätta av mig resdammet inför drink och middag i kväll med Entreprenörföretagen. I morgon skall de få frukosten i vrångstrupen när jag drar igång morgondagens pass. Värdegrundsbaserat inspirerande ledarskap & kreativa Medarbetarsamtal är temat…

Goda medmänniskor var rubriken och den sköna upplevelsen när man möter dem. Min resplan var tåg från Stora Höga via Göteborg via Stockholm till Arlanda och sedan taxi till hotellet. En bra idé tyckte jag. När jag bokade biljetterna fick jag ett annat tips - att istället för ArlandaExpress ta Uppsalatåget till Knivsta och därifrån ta en billigare taxiresa. Kör på det sade den gode Göran.

Tåget Göteborg till Stockholm är lika bekvämt som vanligt och det var Uppsala-tåget också och hoppa av i Knivsta var inga problem, men sen… Ni som har hoppat av tåget hemma i Stora Höga, eller i Kode och andra mindre orter längs våra spår, vet hur ödsligt det är på perrongen när alla pendlare har skyndat till sina bilar, mopeder och cyklar. Så är det i Knivsta också!

Redan innan de flesta pendlare hade skyndat in i sina bilar för barnhämtningar och torsdagsmiddag, insåg jag att det inte fanns taxi som väntade. Längs perrongen kommer en skön välklädd medmänniska med hästsvans och skägg. Våra ögon möttes och jag frågade honom var jag kan få tag på en taxi. Hans min och pärlande skratt fick mig att förstå att jag var ute och reste…

Taxi får man beställa från Uppsala, så den billiga taxiresan för min uppdragsgivare skulle bli en mycket dyr taxiresa. Innan jag hann tänka längre frågade han var jag skulle och på det svaret svarade han att dit kan jag ju inte gå. "Va fan, jag kör dig!"

Tack härliga medmänniska Anders, jag hoppas att jag får köra dig någonstans någon annan gång. Just call me when it's pay back time…

Ta vara på dig och bidra genom att vara en god medmänniska


Göran R

Montazami som nationalklenod - nej tack!

Genom TV-rutan strålande glans har många medmänniskor fått ett snabbt genombrott på våra näthinnor. I de många och olika dokusåpornas värld har de fått några minuters chans och har på ett streetsmart sätt tagit dem och sedan utvecklat och förvaltat minuterna väl. En liten flis av moderna tidens tand…

Min fascination är stor över den mångfacetterade uppfinningsrikedom de själva, deras agenter och produktionsbolagen har när det gäller att exponera dem och sedan hålla liv i det, i de flesta fall, döende liket. Deras scen förändras ständigt medan de hoppar mellan uppfriskande tilltag till mer vulgära utspel, men scenen är deras och de utnyttjar den till fullo. Det äger väl sin riktighet att de skall nyttja scenen så mycket det går och så länge det håller, men måste den utnyttjas. Scenen finns ju bara där så länge där finns en publik och det är väl det som fascinerar mig mest - att det finns en publik…

Vi har nog bara sett inledningen av detta fenomen och för mina barnbarn är nog grunden för att bli en s k kändis helt förändrad. Jag lägger ingen större värdering i detta, utan kan bara konstatera att jag själv inte har fångats av det ännu.

På denna scen kämpas många slag och på sistone kan jag nu se en lite äldre skara "riktiga" kändisar, d v s de har presterat något av vikt för att bli kända, som försöker vara med och leka med de nya "kändisarna". Bevekelsegrunderna till att de ger sig in i leken om uppmärksamhet - och jag menar verkligen att det är lekar - är säkert många och troligtvis väldigt individuella. Jag kan i viss mån känna sorg över att några av mina gamla idoler inte känner att de räcker till genom att vara just dem de är och vila i sina tidigare framgångar.

Jag hade säkert också gillat att få åka iväg några dagar till ett fort i havet och leka - tro inte annat…

Ännu roligare är det när dessa nya kändisar ger sig på varandra för att någon har uppträtt illa mot den andre o s v och de får det att låta som om det bara hände i deras värld. Just i dagarna har skribenten Camilla Läckberg (hur populär hon eller hennes böcker än är så har hon mer att bevisa för mig innan jag kallar henne författare) i två steg vädrat sitt ogillande över Maria Montazamis uppträdande mot henne samt över den helyllebild som nämnda Montazami försöker skapa på sin scen.

Jag vet naturligtvis inte vad som har hänt mellan dessa kvinnor och jag bryr mig föga. Dock var det två saker i fröken Läckbergs gråtmilda uttalanden som väckte min munterhet. Dels var det dagens bloggrubrik att hon upplevde att fru Montazami var en nationalklenod, dels var det att hon tog mod till sig att kritisera denna "untouchable" (min värdering) nationalklenod.

Maria Montazami som nationalklenod - nej tack, inte i min nation…

Mod att kritisera upphöjdheter är viktigt och det är bra att fröken Läckberg tar mod till sig. Huruvida graden av saklighet är god eller inte kan jag inte svara på och för.

En något senare reflektion som jag gjorde är om inte fröken Läckberg själv är en av dessa upphöjda "nationalklenoder" som det krävs mod att kritisera? Jag tror att en dag skall ta mod till mig och göra det…

Så länge njuter jag av sensommarens ljuva soltimmar, av energin från mina barn och att livet är häftigt att få vara med om…

Vad njuter DU av?


Göran R

Kliv fram eller sticka en ny offerkofta

Du kära Aftonbladets hemliga källa som har så mycket spännande att berätta om vår tidigare Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin - jag ber dig att kliva fram i rampljuset eller att vara tyst…

Jag har ingen aning om vilken av era två, vad jag förstår olika sanningar, som är reell - kanske är det en blandning av dem. Men som sagt var jag har ingen aning och jag tycker inte bättre om herr Littorin än vad jag tycker om dig. Jag har inte haft privilegiet att träffa någon av er. Tror jag, jag vet ju inte vem du är.

Igår fick herr Littorin sitta i rampljuset i SVT:s fåtölj och sträcka ut sig och berätta små anekdoter om farmor, Östergötlands MUF-disitrikts seriösa debatter, Anders Borg, "Lasse" Stjernkvist etc.

Naturligtvis ville Niklas Ekdal även prata om Gotlandsintermezzot och hans avgångskonferens med pressen, vad som sades och borde ha sagts och kanske inte borde ha sagts. Herr Littorins sanning är fortsatt den att han inte vill kännas vid din sanning och där står vi alla andra och får nöja oss med det.

Det borde även du göra om du inte vill kliva fram och få din del av rampljuset. Det är varken Aftonbladets eller SVT:s ansvar att driva din sanning, utan det får du samla mod att göra själv. Jag är dock övertygad om att framförallt Aftonbladet mer än gärna torgför din icke anonyma sanning om du kliver fram.

Enligt uppgift skall ditt skäl till att inte kliva fram vara att du inte vill förlora allt och det kan jag säkert förstå. På samma sätt som jag kan förstå att herr Littorin inte vill kännas vid din sanning, för då skulle han förlora allt…

Man kan inte båda ha och äta kakan har jag fått lära mig. Vad har du lärt dig av denna flera år långa process - mycket hoppas jag.

Till er alla - njut av livet, ta vara på er själva och de friska relationer ni har och älska passionerat…


Göran R

Den politiska eliten den kan den…

Vaknar upp denna mindre soliga torsdag och skall på Företagarnas evenemang Ägarskiftesdagen i Lerum. Inleder med lite Twittertitt tillsammans med morgonsmörgåsen och läser Jonas Ransgårds (M) Tweet och sedan den länkade artikeln i GöteborgsPosten om ett beslut om retroaktivt ändra pensionsreglerna för Göteborgs lokala politiker. När jag läser artikeln känner jag hur ilskans olustiga virvlar tar tag i mig.

Detta är inget partipolitiskt inlägg och inte heller en invändning mot beslutet, ty jag har noll och intet i insikt och kunskap om dess riktighet eller ej. Det som fick det att virvla för mig var Kia Andreassons (MP) patetiska försvar till det hela och framförallt hennes situation. Nedan finns två citat som jag raljerar över - ja, jag erkänner att jag gör det och i slutet finns länken till artikeln så att ingen kan beskylla mig för att ha "ryckt citaten ur sina sammanhang".

"- När jag valdes var det ingen i det här huset som upplyste mig om reglerna. Det är nästan omöjligt att begripa hur reglerna ser ut och det handlar om tolkningar."

Tänk hur många gånger Kia har röstat för och fattat beslut om att vi medborgare är skyldiga att själva "ha koll" på vad som gäller regler, myndighetsbeslut etc. Detta oavsett hur krångliga de är att finna, att läsa och t o m förstå…

"- Tycker du att jag ska vända ut och in på mig och min ekonomi i fullmäktige. Det är som att söka om socialbidrag. Det här tycker jag faktiskt är oförskämt."

Tänk så många av hennes undersåtar i Göteborgs Stad som dagligen är tvungna att göra detsamma - att få vända ut och in på sin ekonomi när de söker socialbidrag för att få mat och kläder till sina barn.

Tänk också på alla de små företagare som på grund av t ex egen sjukdom eller anhörigs sjukdom halkar efter med något och som ställs inför ultimatumet att lägga ner sin verksamhet för att få hjälp av socialsekreteraren. Jag hör fortfarande paniken i rösten och gråten hos den medlemmen i Företagarna, som ringde upp mig sent en kväll när jag var ordförande och bara grät över hotet att få elen avstängd hemma för sin cancersjuka hustru och sina barn, för en skuld på ca 12.000,-. Nu löste vi detta inom föreningen, men tänk om…

Enligt artikeln skall Kia Andreasson gå i pension efter denna mandatperiod - det är bra för MP, bra för Göteborg och numera även bra för henne själv…

Jag citerar en norrländsk Robinson-deltagare för många år sedan

Kia - "Skämmes ta mig fan…"


Fortsatt god morgon och ta för Er av som erbjuds idag och njut


Göran R

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1540399-strid-om-kia-andreassons-pension

Vågor på havet - allt går i vågor…

Jag kommer ihåg när jag upptäckte min första lock i håret, det var på skolpoliskortet i fyran på Fridhemsskolan i Malmö. När kortkuvertet kom var allt sig likt förutom den förhatliga locken på höger sida. Huvudet var på sned åt höger som vanligt - då som nu - och halsen var täckt av en grön polo - vanligt både då och nu. Det nya var locken… Var kom den ifrån? Både min mor och far hade ju spikrakt hår, även om kära mor permanentade sig, rullade papiljotter och gick och lade håret med jämna mellanrum på salongen på Sergelsväg. Lade håret…?

Den nya locken störde mig mycket och jag tyckte att det såg ut som en krok jag kunde hänga upp nyckeln eller liknande på. Det gick naturligtvis inte, så förutom att det var rackarns enerverande med en lock i hårt, så kunde man inte bruka "krullan" till något. Kartan med de små byta-bort-med-kompisar-korten är fortfarande intakt i någon hemlig och väl förseglad flyttkartong.

Krullorna blev fler och jag vande mig vid dem, vilket t o m övergick i att vara stolt över dem och glad för dem samt att de faktiskt var ett litet levebröd som hårmodell under några glada år med mästaren Leif Ohlin. Härliga minnen.

Finns det skolpoliser idag? Om inte, varför?

Inte bara minnen kommer i vågor utan även lusten att skriva. I arbetet skriver jag dagligen, men detta lite mer lustfyllda och ibland provocerande skrivandet har ingen trygg plats i min hjärna, om än i mitt hjärta. Ibland vinner hjärnan och ibland vinner hjärtat.

Vågorna på havet börjar vi se nu igen, efter det att isen har släppt sitt grepp om Hakefjorden strandlinjer. Det är väl ett vårtecken om något. Jag älskar vågor och trots att jag ännu inte har besegrat dem i år - ovanligt sent för att vara min dotter Ebba och jag - så njuter jag av dem varje dag…

Jag vet inte om det är ett vårtecken eller ett tecken på en lyckad räddningsaktion om vår svenska vargstam, men vi har haft påhälsning av varg i närområdet igen. Jag tillhör inte drevet som vill jaga och oskadliggöra varje varg, men är å andra sidan lite osäker på hur nära jag vill ha dem. Svår fråga som tål att reflekteras över.

Glöm inte av denna soliga lördag att det är Du och jag som bestämmer hur vår dag skall vara och hur vi skall förhålla oss till den…


Göran R