Montazami som nationalklenod - nej tack!

Genom TV-rutan strålande glans har många medmänniskor fått ett snabbt genombrott på våra näthinnor. I de många och olika dokusåpornas värld har de fått några minuters chans och har på ett streetsmart sätt tagit dem och sedan utvecklat och förvaltat minuterna väl. En liten flis av moderna tidens tand…

Min fascination är stor över den mångfacetterade uppfinningsrikedom de själva, deras agenter och produktionsbolagen har när det gäller att exponera dem och sedan hålla liv i det, i de flesta fall, döende liket. Deras scen förändras ständigt medan de hoppar mellan uppfriskande tilltag till mer vulgära utspel, men scenen är deras och de utnyttjar den till fullo. Det äger väl sin riktighet att de skall nyttja scenen så mycket det går och så länge det håller, men måste den utnyttjas. Scenen finns ju bara där så länge där finns en publik och det är väl det som fascinerar mig mest - att det finns en publik…

Vi har nog bara sett inledningen av detta fenomen och för mina barnbarn är nog grunden för att bli en s k kändis helt förändrad. Jag lägger ingen större värdering i detta, utan kan bara konstatera att jag själv inte har fångats av det ännu.

På denna scen kämpas många slag och på sistone kan jag nu se en lite äldre skara "riktiga" kändisar, d v s de har presterat något av vikt för att bli kända, som försöker vara med och leka med de nya "kändisarna". Bevekelsegrunderna till att de ger sig in i leken om uppmärksamhet - och jag menar verkligen att det är lekar - är säkert många och troligtvis väldigt individuella. Jag kan i viss mån känna sorg över att några av mina gamla idoler inte känner att de räcker till genom att vara just dem de är och vila i sina tidigare framgångar.

Jag hade säkert också gillat att få åka iväg några dagar till ett fort i havet och leka - tro inte annat…

Ännu roligare är det när dessa nya kändisar ger sig på varandra för att någon har uppträtt illa mot den andre o s v och de får det att låta som om det bara hände i deras värld. Just i dagarna har skribenten Camilla Läckberg (hur populär hon eller hennes böcker än är så har hon mer att bevisa för mig innan jag kallar henne författare) i två steg vädrat sitt ogillande över Maria Montazamis uppträdande mot henne samt över den helyllebild som nämnda Montazami försöker skapa på sin scen.

Jag vet naturligtvis inte vad som har hänt mellan dessa kvinnor och jag bryr mig föga. Dock var det två saker i fröken Läckbergs gråtmilda uttalanden som väckte min munterhet. Dels var det dagens bloggrubrik att hon upplevde att fru Montazami var en nationalklenod, dels var det att hon tog mod till sig att kritisera denna "untouchable" (min värdering) nationalklenod.

Maria Montazami som nationalklenod - nej tack, inte i min nation…

Mod att kritisera upphöjdheter är viktigt och det är bra att fröken Läckberg tar mod till sig. Huruvida graden av saklighet är god eller inte kan jag inte svara på och för.

En något senare reflektion som jag gjorde är om inte fröken Läckberg själv är en av dessa upphöjda "nationalklenoder" som det krävs mod att kritisera? Jag tror att en dag skall ta mod till mig och göra det…

Så länge njuter jag av sensommarens ljuva soltimmar, av energin från mina barn och att livet är häftigt att få vara med om…

Vad njuter DU av?


Göran R

Kliv fram eller sticka en ny offerkofta

Du kära Aftonbladets hemliga källa som har så mycket spännande att berätta om vår tidigare Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin - jag ber dig att kliva fram i rampljuset eller att vara tyst…

Jag har ingen aning om vilken av era två, vad jag förstår olika sanningar, som är reell - kanske är det en blandning av dem. Men som sagt var jag har ingen aning och jag tycker inte bättre om herr Littorin än vad jag tycker om dig. Jag har inte haft privilegiet att träffa någon av er. Tror jag, jag vet ju inte vem du är.

Igår fick herr Littorin sitta i rampljuset i SVT:s fåtölj och sträcka ut sig och berätta små anekdoter om farmor, Östergötlands MUF-disitrikts seriösa debatter, Anders Borg, "Lasse" Stjernkvist etc.

Naturligtvis ville Niklas Ekdal även prata om Gotlandsintermezzot och hans avgångskonferens med pressen, vad som sades och borde ha sagts och kanske inte borde ha sagts. Herr Littorins sanning är fortsatt den att han inte vill kännas vid din sanning och där står vi alla andra och får nöja oss med det.

Det borde även du göra om du inte vill kliva fram och få din del av rampljuset. Det är varken Aftonbladets eller SVT:s ansvar att driva din sanning, utan det får du samla mod att göra själv. Jag är dock övertygad om att framförallt Aftonbladet mer än gärna torgför din icke anonyma sanning om du kliver fram.

Enligt uppgift skall ditt skäl till att inte kliva fram vara att du inte vill förlora allt och det kan jag säkert förstå. På samma sätt som jag kan förstå att herr Littorin inte vill kännas vid din sanning, för då skulle han förlora allt…

Man kan inte båda ha och äta kakan har jag fått lära mig. Vad har du lärt dig av denna flera år långa process - mycket hoppas jag.

Till er alla - njut av livet, ta vara på er själva och de friska relationer ni har och älska passionerat…


Göran R