lördag 26 oktober 2013

Livet kan vara skrynkligt…

Igår kväll blev jag, på ett av ortens vattenhål, uppmanad av en god vän att skriva oftare. Fylld av energi av denna inspirerande uppmaning - tack Roger Hilmersson - tänker jag skriva av mig idag. Få ur mig något som har påverkat mig i flera år.

Det är inte bara vännen Roger som de senaste dagarna har påverkat mig att skriva utan också en gammal skolkamrat från Malmö, Mikael Jacobsson, som på sin fb-sida öppet och generöst berättade om sin psykosociala ohälsa och hur det har påverkat honom och familjen. I hans inlägg delade Mikael en krönika i Ab av Bosse Löthén, som i sin tur trädde fram och erkände att han var "väninnan" i Ann Heberleins krönika "En tyst katastrof"  i Sydsvenskan någon vecka innan.

Kontentan av detta är att jag nu skriver om en annan sann historia, som jag fick vara en del av för några år sedan. Den handlar inte om mig och min två depressioner och alla de efterverkningar de har givit - det brukar jag "predika" om i mina föreläsningar - utan det handlar faktiskt om någon annan…

Jag var tidigare ordförande i Företagarna Stenungsund & Tjörn och i den rollen får man ibland telefonsamtal från medlemmar. Sent en vardagskväll blev jag uppringd av en man som började gråta när han berättade sin historia. Han är företagare och har några entreprenadmaskiner som han kör på olika entreprenader. Hans fru som är sjuksköterska hade drabbats av cancer och var vid tillfället mycket dålig och hade varit så en lång tid innan detta samtal. Han fick mer och mer ta över hela ansvaret för de två små barnen och den sjuka hustrun och hans insatser i företaget blev lidande. Han fick åka hem för att Vabba, ta hand om frun etc och hans maskiner stod ofta stilla och hans uppdrag drogs tillbaka och blev färre och färre. Han försökte rädda det genom att hyra in förare, med konsekvensen att hans marginaler minskade avsevärt. Ett ekorrhjul som han inte lyckades att ta sig ur och känslan av att inte räcka till började sprida sig i hans själ.

Känslan av otillräcklighet är den främsta orsaken till vi drabbas av psykosocial ohälsa!

Varför har många av oss - det gäller inte längre bara män - så svårt att be om hjälp?

Vår företagare drabbades av en utmattningsdepression och tog mod till sig och gick till den lokala Vårdcentralen. Distriktsläkaren/allmänläkaren skrev i sedvanlig ordning ut psykofarmaka, men ville inte sjukskriva honom. "Det finns risk att sociala blandar sig i om båda föräldrarna är sjukskrivna och de kanske tar barnen ifrån er under en period". Vår vän företagaren ville inte bli sjukskriven och blev helt övertygad om att inte bli det efter denna information.

Psykosocial ohälsa har varit ett hett ämne under många år, i takt med att sjukskrivningarna ökar dramatiskt. Hur svårt kan det vara att som Allmänläkare förkovra sig lite mer inom ämnet?

Hur rackarns är man funtad som medmänniska när man uttalar sig så?

Hustrun började återhämta sig efter de tuffa behandlingarna och han kände sig lite bättre. Han kunde också genomföra några små uppdrag för att inte helt tappa sin position på marknaden. Han hade dessbättre sparade pengar att ta av under lång tid, men till slut kom det som ingen av oss vill skall hända - det knackar på dörren en kväll. Utanför dörren står en trevlig man, lämnar över ett kuvert och ber honom signera. Brevet var ett krav från Vattenfall om att han hade 21 dagar på sig betala de drygt 18.000,- han var skyldiga dem för elen till familjens hus och tillhörande garage. Om inte pengarna fanns framme inom de 21 dagarna skulle elen stängas av, naturligtvis med förödande konsekvenser för familjen - ingen värme, ingen matlagning, tvätt etc.

Då resurserna hade sinat och han var för stolt att be någon familjemedlem, vän eller uppdragsgivare om hjälp tog han efter några nätters sömnlöshet modet till sig och bokade en tid med en socialsekreterare i sin kommun. Han berättade sin historia och bad om ett lån tills allt hade ordnat upp sig. Under samtalet ombads han att lämna in ett stort antal sammanställningar, "bevis" etc om familjens ekonomi, fruns sjukdom, företagets ekonomi och företagets möjligheter. Han upplevde att det var mer komplicerat att låna 20.000,- till elen än det vara att låna miljoner hos den lokala sparbanken för familjens hus och företagets investeringar. Den efterföljande veckan fick han göra ytterligare kompletteringar och fem dagar före elens hotande avstängning var det dags för återbesök. Något lån kunde han inte få, men det fanns möjligheter till socialt "stöd". Motkravet var dock att han avvecklade sin verksamhet inom tre månader… Ja, ni läste rätt!

När han ringde mig var det två dagar kvar, men vi löste pengarna genom en annan medlem som är mycket stadd i kassan och som var beredd att sträcka ut en hjälpande hand. Fantastiskt!

Ännu mer glädjande är att hustrun snart börjar arbeta igen och mår mycket bättre. Företaget är up-and-running igen och han har numera en anställd förare. För sin egen del har han gått i samtal hos mig utan debitering - det var det jag kunde bidra med. 

Det finns mycket i denna historia och även i Bosse Löthéns som jag personligen känner igen - känslan av att inte räcka till är oerhört dränerande…

Efter detta tog jag kontakt med de sociala myndigheterna i min egen kommun och i angränsande kommuner för att kolla om de bar samma uppfattning och de gjorde dem. Jag orkade vid den tiden inte driva detta genom Företagarna utan lät det bara i frustration falla… det kanske är dags nu?

Det är tragikomiskt hur regeringspartierna - jag har själv röstat dit dem två gånger om - vill hjälpa oss småföretagare på alla möjliga sätt. Det viktigaste enligt mig är att skapa ett hållbart och juste skyddsnät för oss då de skrynkliga dagarna eventuellt kommer.

Tänk om en socialsekreterare sade till en olycklig sökande att han eller hon måste säga upp sig från arbetet för att kunna få hjälp? Vad skulle hända då? Vad skulle Ab då skriva?

Tack Roger, Mikael, Bosse och Ann för inspirationen. Nu kanske det är dags att skriva om att A-kassan uteblir om man har ett litet garageföretag vid sidan om sin anställning - trots att man betalt sin avgift i många år… Det drabbade en mycket kär och närstående person.

Nu är det lördag förmiddag och jag skall ägna dagen åt familjen - går inte att värdera…

Njut av dagen trots regn och höstrusk och glöm inte av att det är du som väljer hur din dag skall bli - inte någon torftig allmänläkare eller en icke empatisk socialsekreterare.


Göran R

torsdag 10 oktober 2013

Goda medmänniskor…


Det är skönt att ha medmänniskor och goda sådana. Idag har jag återigen fått uppleva det.

Sitter nu på mitt hotellrum utanför Knivsta och skall snart tvätta av mig resdammet inför drink och middag i kväll med Entreprenörföretagen. I morgon skall de få frukosten i vrångstrupen när jag drar igång morgondagens pass. Värdegrundsbaserat inspirerande ledarskap & kreativa Medarbetarsamtal är temat…

Goda medmänniskor var rubriken och den sköna upplevelsen när man möter dem. Min resplan var tåg från Stora Höga via Göteborg via Stockholm till Arlanda och sedan taxi till hotellet. En bra idé tyckte jag. När jag bokade biljetterna fick jag ett annat tips - att istället för ArlandaExpress ta Uppsalatåget till Knivsta och därifrån ta en billigare taxiresa. Kör på det sade den gode Göran.

Tåget Göteborg till Stockholm är lika bekvämt som vanligt och det var Uppsala-tåget också och hoppa av i Knivsta var inga problem, men sen… Ni som har hoppat av tåget hemma i Stora Höga, eller i Kode och andra mindre orter längs våra spår, vet hur ödsligt det är på perrongen när alla pendlare har skyndat till sina bilar, mopeder och cyklar. Så är det i Knivsta också!

Redan innan de flesta pendlare hade skyndat in i sina bilar för barnhämtningar och torsdagsmiddag, insåg jag att det inte fanns taxi som väntade. Längs perrongen kommer en skön välklädd medmänniska med hästsvans och skägg. Våra ögon möttes och jag frågade honom var jag kan få tag på en taxi. Hans min och pärlande skratt fick mig att förstå att jag var ute och reste…

Taxi får man beställa från Uppsala, så den billiga taxiresan för min uppdragsgivare skulle bli en mycket dyr taxiresa. Innan jag hann tänka längre frågade han var jag skulle och på det svaret svarade han att dit kan jag ju inte gå. "Va fan, jag kör dig!"

Tack härliga medmänniska Anders, jag hoppas att jag får köra dig någonstans någon annan gång. Just call me when it's pay back time…

Ta vara på dig och bidra genom att vara en god medmänniska


Göran R