Den politiska eliten den kan den…

Vaknar upp denna mindre soliga torsdag och skall på Företagarnas evenemang Ägarskiftesdagen i Lerum. Inleder med lite Twittertitt tillsammans med morgonsmörgåsen och läser Jonas Ransgårds (M) Tweet och sedan den länkade artikeln i GöteborgsPosten om ett beslut om retroaktivt ändra pensionsreglerna för Göteborgs lokala politiker. När jag läser artikeln känner jag hur ilskans olustiga virvlar tar tag i mig.

Detta är inget partipolitiskt inlägg och inte heller en invändning mot beslutet, ty jag har noll och intet i insikt och kunskap om dess riktighet eller ej. Det som fick det att virvla för mig var Kia Andreassons (MP) patetiska försvar till det hela och framförallt hennes situation. Nedan finns två citat som jag raljerar över - ja, jag erkänner att jag gör det och i slutet finns länken till artikeln så att ingen kan beskylla mig för att ha "ryckt citaten ur sina sammanhang".

"- När jag valdes var det ingen i det här huset som upplyste mig om reglerna. Det är nästan omöjligt att begripa hur reglerna ser ut och det handlar om tolkningar."

Tänk hur många gånger Kia har röstat för och fattat beslut om att vi medborgare är skyldiga att själva "ha koll" på vad som gäller regler, myndighetsbeslut etc. Detta oavsett hur krångliga de är att finna, att läsa och t o m förstå…

"- Tycker du att jag ska vända ut och in på mig och min ekonomi i fullmäktige. Det är som att söka om socialbidrag. Det här tycker jag faktiskt är oförskämt."

Tänk så många av hennes undersåtar i Göteborgs Stad som dagligen är tvungna att göra detsamma - att få vända ut och in på sin ekonomi när de söker socialbidrag för att få mat och kläder till sina barn.

Tänk också på alla de små företagare som på grund av t ex egen sjukdom eller anhörigs sjukdom halkar efter med något och som ställs inför ultimatumet att lägga ner sin verksamhet för att få hjälp av socialsekreteraren. Jag hör fortfarande paniken i rösten och gråten hos den medlemmen i Företagarna, som ringde upp mig sent en kväll när jag var ordförande och bara grät över hotet att få elen avstängd hemma för sin cancersjuka hustru och sina barn, för en skuld på ca 12.000,-. Nu löste vi detta inom föreningen, men tänk om…

Enligt artikeln skall Kia Andreasson gå i pension efter denna mandatperiod - det är bra för MP, bra för Göteborg och numera även bra för henne själv…

Jag citerar en norrländsk Robinson-deltagare för många år sedan

Kia - "Skämmes ta mig fan…"


Fortsatt god morgon och ta för Er av som erbjuds idag och njut


Göran R

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1540399-strid-om-kia-andreassons-pension

Vågor på havet - allt går i vågor…

Jag kommer ihåg när jag upptäckte min första lock i håret, det var på skolpoliskortet i fyran på Fridhemsskolan i Malmö. När kortkuvertet kom var allt sig likt förutom den förhatliga locken på höger sida. Huvudet var på sned åt höger som vanligt - då som nu - och halsen var täckt av en grön polo - vanligt både då och nu. Det nya var locken… Var kom den ifrån? Både min mor och far hade ju spikrakt hår, även om kära mor permanentade sig, rullade papiljotter och gick och lade håret med jämna mellanrum på salongen på Sergelsväg. Lade håret…?

Den nya locken störde mig mycket och jag tyckte att det såg ut som en krok jag kunde hänga upp nyckeln eller liknande på. Det gick naturligtvis inte, så förutom att det var rackarns enerverande med en lock i hårt, så kunde man inte bruka "krullan" till något. Kartan med de små byta-bort-med-kompisar-korten är fortfarande intakt i någon hemlig och väl förseglad flyttkartong.

Krullorna blev fler och jag vande mig vid dem, vilket t o m övergick i att vara stolt över dem och glad för dem samt att de faktiskt var ett litet levebröd som hårmodell under några glada år med mästaren Leif Ohlin. Härliga minnen.

Finns det skolpoliser idag? Om inte, varför?

Inte bara minnen kommer i vågor utan även lusten att skriva. I arbetet skriver jag dagligen, men detta lite mer lustfyllda och ibland provocerande skrivandet har ingen trygg plats i min hjärna, om än i mitt hjärta. Ibland vinner hjärnan och ibland vinner hjärtat.

Vågorna på havet börjar vi se nu igen, efter det att isen har släppt sitt grepp om Hakefjorden strandlinjer. Det är väl ett vårtecken om något. Jag älskar vågor och trots att jag ännu inte har besegrat dem i år - ovanligt sent för att vara min dotter Ebba och jag - så njuter jag av dem varje dag…

Jag vet inte om det är ett vårtecken eller ett tecken på en lyckad räddningsaktion om vår svenska vargstam, men vi har haft påhälsning av varg i närområdet igen. Jag tillhör inte drevet som vill jaga och oskadliggöra varje varg, men är å andra sidan lite osäker på hur nära jag vill ha dem. Svår fråga som tål att reflekteras över.

Glöm inte av denna soliga lördag att det är Du och jag som bestämmer hur vår dag skall vara och hur vi skall förhålla oss till den…


Göran R