Min fascination är stor över den mångfacetterade uppfinningsrikedom de själva, deras agenter och produktionsbolagen har när det gäller att exponera dem och sedan hålla liv i det, i de flesta fall, döende liket. Deras scen förändras ständigt medan de hoppar mellan uppfriskande tilltag till mer vulgära utspel, men scenen är deras och de utnyttjar den till fullo. Det äger väl sin riktighet att de skall nyttja scenen så mycket det går och så länge det håller, men måste den utnyttjas. Scenen finns ju bara där så länge där finns en publik och det är väl det som fascinerar mig mest - att det finns en publik…
Vi har nog bara sett inledningen av detta fenomen och för mina barnbarn är nog grunden för att bli en s k kändis helt förändrad. Jag lägger ingen större värdering i detta, utan kan bara konstatera att jag själv inte har fångats av det ännu.
På denna scen kämpas många slag och på sistone kan jag nu se en lite äldre skara "riktiga" kändisar, d v s de har presterat något av vikt för att bli kända, som försöker vara med och leka med de nya "kändisarna". Bevekelsegrunderna till att de ger sig in i leken om uppmärksamhet - och jag menar verkligen att det är lekar - är säkert många och troligtvis väldigt individuella. Jag kan i viss mån känna sorg över att några av mina gamla idoler inte känner att de räcker till genom att vara just dem de är och vila i sina tidigare framgångar.
Jag hade säkert också gillat att få åka iväg några dagar till ett fort i havet och leka - tro inte annat…
Ännu roligare är det när dessa nya kändisar ger sig på varandra för att någon har uppträtt illa mot den andre o s v och de får det att låta som om det bara hände i deras värld. Just i dagarna har skribenten Camilla Läckberg (hur populär hon eller hennes böcker än är så har hon mer att bevisa för mig innan jag kallar henne författare) i två steg vädrat sitt ogillande över Maria Montazamis uppträdande mot henne samt över den helyllebild som nämnda Montazami försöker skapa på sin scen.
Jag vet naturligtvis inte vad som har hänt mellan dessa kvinnor och jag bryr mig föga. Dock var det två saker i fröken Läckbergs gråtmilda uttalanden som väckte min munterhet. Dels var det dagens bloggrubrik att hon upplevde att fru Montazami var en nationalklenod, dels var det att hon tog mod till sig att kritisera denna "untouchable" (min värdering) nationalklenod.
Maria Montazami som nationalklenod - nej tack, inte i min nation…
Mod att kritisera upphöjdheter är viktigt och det är bra att fröken Läckberg tar mod till sig. Huruvida graden av saklighet är god eller inte kan jag inte svara på och för.
En något senare reflektion som jag gjorde är om inte fröken Läckberg själv är en av dessa upphöjda "nationalklenoder" som det krävs mod att kritisera? Jag tror att en dag skall ta mod till mig och göra det…
Så länge njuter jag av sensommarens ljuva soltimmar, av energin från mina barn och att livet är häftigt att få vara med om…
Vad njuter DU av?
Göran R
Vi har nog bara sett inledningen av detta fenomen och för mina barnbarn är nog grunden för att bli en s k kändis helt förändrad. Jag lägger ingen större värdering i detta, utan kan bara konstatera att jag själv inte har fångats av det ännu.
På denna scen kämpas många slag och på sistone kan jag nu se en lite äldre skara "riktiga" kändisar, d v s de har presterat något av vikt för att bli kända, som försöker vara med och leka med de nya "kändisarna". Bevekelsegrunderna till att de ger sig in i leken om uppmärksamhet - och jag menar verkligen att det är lekar - är säkert många och troligtvis väldigt individuella. Jag kan i viss mån känna sorg över att några av mina gamla idoler inte känner att de räcker till genom att vara just dem de är och vila i sina tidigare framgångar.
Jag hade säkert också gillat att få åka iväg några dagar till ett fort i havet och leka - tro inte annat…
Ännu roligare är det när dessa nya kändisar ger sig på varandra för att någon har uppträtt illa mot den andre o s v och de får det att låta som om det bara hände i deras värld. Just i dagarna har skribenten Camilla Läckberg (hur populär hon eller hennes böcker än är så har hon mer att bevisa för mig innan jag kallar henne författare) i två steg vädrat sitt ogillande över Maria Montazamis uppträdande mot henne samt över den helyllebild som nämnda Montazami försöker skapa på sin scen.
Jag vet naturligtvis inte vad som har hänt mellan dessa kvinnor och jag bryr mig föga. Dock var det två saker i fröken Läckbergs gråtmilda uttalanden som väckte min munterhet. Dels var det dagens bloggrubrik att hon upplevde att fru Montazami var en nationalklenod, dels var det att hon tog mod till sig att kritisera denna "untouchable" (min värdering) nationalklenod.
Maria Montazami som nationalklenod - nej tack, inte i min nation…
Mod att kritisera upphöjdheter är viktigt och det är bra att fröken Läckberg tar mod till sig. Huruvida graden av saklighet är god eller inte kan jag inte svara på och för.
En något senare reflektion som jag gjorde är om inte fröken Läckberg själv är en av dessa upphöjda "nationalklenoder" som det krävs mod att kritisera? Jag tror att en dag skall ta mod till mig och göra det…
Så länge njuter jag av sensommarens ljuva soltimmar, av energin från mina barn och att livet är häftigt att få vara med om…
Vad njuter DU av?
Göran R
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar