Jag har länge reflekterat över en rädsla jag upplever hos många - känslan av att vara stolt. Stolt över en egen insats, en egenskap man bär eller t ex sin egen kreativitet. Jag kommer att reflektera över det i några kommande blogginlägg.
Jag möter dock påfallande ofta föräldrar som är stolta över sina barns insatser, egenskaper och förmågor, men bär lika ofta en känsla av starka överdrifter i denna glädje och stolthet. Inte i själva stoltheten, den kan troligtvis inte överdrivas, utan mer i grunden till stoltheten. Upplever föräldrarna att deras telningar inte duger som de är, utan att de "hjälper" barnen på traven med lite skarvad glädje och stolthet? Kan det vara roligt som barn att lyssna till föräldrarnas skryt om en själv och sedan få kämpa för att försöka leva upp till det? De flesta av oss, ung som gammal, vet ju oftast hur det ligger till själv och ser gapet mellan egen nivå och den som t ex föräldrarna talar om. Upplevelsen av otillräcklighet kan lätt infinna sig och just känslan av otillräcklighet är ett fundament till de psykosociala symtomen och diagnoserna.
Från överdriven stolthet till depression kan steget vara kort - vilken munter mellandagsreflektion…
Ta vara på dagen, varandra och givetvis Er själva
Göran R
Jag upplever att vi är dåliga på att uttrycka stolthet, men att vi är osjälviska när det gäller våra barn, och därför är det lättare att uttrycka stolthet över våra barn.
SvaraRaderaSjälv avskyr jag när folk babblar om sina barn, bara för att upptäcka att jag gör lika dant...
Hur go e den då?
Ha ett bra 2012.